1.

Andersson börjar sin text med att adressera den skillnad mellan Rhen-Meidnertidens LO-ekonomer och dagens LO-ekonomer som har att göra med synen på ansvaret för prisstabilitet. Förr ansåg man att det vore "ödesdigert" om fackföreningsrörelsen skulle ta ansvar för prisstabiliteten genom att försöka hålla tillbaka löneökningar. "Under det senaste decenniet", skriver han, "har fackens ansvar för löneökningstakten [istället] ökat och ’normer’, ’utrymmen’ eller ’riktmärken’ ingår numera som bas för löneförhandlingarna." Nu tar man alltså verkligen ansvar för prisstabiliteten, och därmed, får man anta, har det visat sig att ett sådant ansvar inte är så ödesdigert.

Jag tror Andersson har fel.

I den tidiga efterkrigstidens ekonomiska boom fanns en oro för att konkurrens om arbetskraften som skulle driva upp lönerna snabbare än produktivitetsutvecklingen, vilket man menade skulle vara inflationsdrivande. I den så kallade beveridge-rapporten hade det föreslagits att fackföreningsrörelsen skulle ta ansvar för att något sådant inte skedde genom att självmant hålla tillbaka löneökningarna. Gösta Rhen avvisade beveridge-rapportens förslag med argumentet att facket då skulle förlora sin legitimitet inför sina medlemmar. Varför skulle någon vilja vara med i facket om det försökte etablera en lägre lönenivå än den som mer spontana marknadskrafter ger? Enligt Rhen-Meidnermodellen borde istället staten ta ansvar för prisstabiliteten och motverka löneglidning genom att via skattevägen hålla tillbaka företagens vinstnivåer och därmed efterfrågan på arbetskraft.

Många sentida LO-ekonomer och deras medresenärer, som Villy Bergström, har en tendens att i sina skrifter närmast "naturalisera" den svenska arbetsmarknadens institutioner. Det är som om det fanns ett visst förnuft i dessa arrangemang som självt garanterade deras existens. Kanske är det för att den gamla skolans LO-ekonomer i större utsträckning var institutionalister (medan vår tids LO-ekonomer är renodlade ny-keynesianer) som det förr fanns ett större teoretiskt intresse för institutionernas grundval. I vilket fall: när nu Andersson utgår från att detta med legitimitet är oberoende av vilka lönenivåer facket strävar efter tycker jag han underskattar precis hur hårt t.ex. en obligatorisk a-kassa kan slå mot organisationsgraden i den svenska arbetarklassen.

2.

Den andra punkt jag vill ta upp rör frågan om socialisering. Andersson skriver:

1961 var LO och dess ekonomer upptagna av planering och socialisering av näringslivets investeringsbeslut. Men det blev inte politikens riktning. Fram växte istället välfärdsstaten genom expansionen av vård och omsorg som frigjorde kvinnors arbetstid för insatser i produktionen.

Utveckling av trygghetssystem, med ATP som milstolpe, innebar att löntagarnas beroende av arbetsgivarna minskade. Trygghet och jämställdhet snarare än socialisering kom att prägla den ekonomiska politiken.

Okej att detta är en beskrivning av en förändring av fackföreningsrörelsens målsättning. Men det finns något retoriskt försåtligt med ordvalen "istället" och "snarare än". Det är som om Andersson vill antyda en motsättning mellan å ena sidan socialisering och å andra sidan trygghet/jämställdhet; som om kvinnor kom ut på arbetsmarknaden just för att arbetarrörelsen släppte socialiseringstanken. Dessutom passar inte frågan om löntagarfonderna in i denna Anderssons berättelse.

3.

Slutligen finns det en del att säga om förändringen av synsättet på strukturomvandling. Om Rhen-Meidner talade om ett omvandlingstryck genom den solidariska lönepolitiken i termer av att "arbetskraften flyttar från lågproduktiva branscher till mer produktiva" så tänker Andersson idag "oftare på individer och mindre på branscher". Det nya sättet att tänka illustreras med hjälp av följande diagram.

Poängen är alltså att de individer med riktigt låg produktivitet inte är anställningsbara med dagens lägstalöner. För att minska arbetslösheten i en sådan situation kan man då antingen sänka lägstalönerna eller också kan man erbjuda stöd för de lågproduktiva individerna så att de kan "nå en rimligt hög förmåga att producera".

Det finns något problematiskt med denna omformulering av synen på strukturomvandling mer i linje med den liberala nationalekonomi som ny-keynesianismen trots allt är en del av.

För det första tror jag det är vanskligt att ge sig på att formulera ett produktivitetsmått enligt vilket man skulle kunna likställa alla individers förmågor kvalitativt. Det vore kanske möjligt att rangordna individer efter deras produktivitet om alla vore hantverkare inom samma bransch, som arbetade med likvärdiga verktyg för att producera likvärdiga varor. Men steget är långt från en så pass abstrakt modell till att adressera skillnad i produktivitet mellan olika sorters arbeten i olika branscher. Jag skulle, i linje med de klassiska ekonomerna (och jag tänker här i synnerhet på Karl Marx), vilja hävda att "produktivitet" inte fungerar som ett "synkront" mått för kvalitativt skilda arbeten, utan endast, om man nu kan säga så, ett "diakront" mått. Produktivitet som mått är endast meningsfullt som en registrering av en förändring i tiden gentemot något sorts index. Det har skett en produktivitetsökning om det tidigare tog fem timmar att producera en given vara men man nu kan producera samma vara på tre timmar. Man kan dock inte säga att detta arbete nödvändigtvis är mer produktivt än ett annat sorts arbete enligt vilket det tar sju timmar att producera en helt annan sorts vara. Likställandet av dessa skilda arbeten etableras i varuutbytet, och såsom likställda kan man börja tala om en likvärdighet i termer av samhälleligt nödvändigt arbete. Märk väl: jag skulle alltså vilja hävda att likvärdigheten (och därmed måttet) faller tillbaka på varuutbytet, snarare än att varuutbytet skulle falla tillbaka på någon mer grundläggande likvärdighet.

En ny-keynesian, som Andersson, skulle troligtvis hävda att produktivitetsmåttet faller tillbaka på en mer grundläggande enhet, nämligen nyttan. Men nytta som universell kategori är inget annat än borgerlig metafysik.

Problemet med Anderssons position är för det första att ett "naturaliserat" produktivitetsmått blockerar en kritisk analys av den ideologiska bestämningen av sådant som "kompetens". Ta t.ex. IF Metalls argument om anledningen till att deras medlemmars löner i regel är högre än kommunalarnas löner: att det har att göra med att deras medlemmar i regel har högre kompetens än kommunalarna. Anderssons kan inte annat än instämma.

Det andra problemet med Anderssons position är att det sätt som produktivitet inte prediceras om produktionsprocessen (vilket jag tycker vore mer rimligt), utan om individen, implicerar en metodologisk individualism, vilket i regel brukar vara förknippat med politisk liberalism. Det är på sätt och vis den arbetslöses fel att han eller hon inte är tillräckligt produktiv. I Anderssons fall är det kanske mer fråga om en social-liberalism. Det gäller att stödja individen att bli mer produktiv och därmed anställningsbar. Det är som om Andersson (till skillnad från Rhen-Meidnermodellen) utgår från att produktionsprocessen anpassar sig till individernas respektive kompetenser i större grad än individerna anpassar sig till produktionsprocessens krav. Fackets uppgift är att hindra produktionsprocessen från att anpassa sig till lågproduktiva människor, genom att hindra dessa människor från att arbeta med sin nuvarande låga produktivitet.

Det tredje problemet med Anderssons position är att den implicerar att lönebildning faller tillbaka på marginalproduktivitet, vilket är en teori som utesluter exploatering av arbete.

Man skulle nog också kunna formulera argumentet på följande vis:

Många liberala debattörer – som Susanna Popova, Marie "alla borde inte ha rösträtt" Söderqvist, Sakine Madon och Hanne Kjöller – har på senare tid beklagat sig över den "lättkränkthet" de menar grasserar i landet. Maciej Zaremba ägnar nu en hel artikelserie åt detta samhällsproblem och hittar så Lärarhögskolan i Stockholm, ett veritabelt källsprång av snaskiga exempel. Efter att ha radat upp ett efter ett, för läsarna att indigneras över, kan han börja spekulera i "lättkränkthetens" genealogi. Och att döma av de personer han väljer att citera tycks han luta åt att detta problem har att göra med ett särskilt olyckligt möte mellan en curlinggeneration och demagogiska ideologer (som sätter doktriner före samtal).

Jag skulle istället vilja hävda (i linje med vad Brink skriver) att kränkning seglat upp som central politisk kategori just genom liberalismens hegemoniska ställning, då kränkning är ett av få sätt att artikulera motsättning inom det liberala tänkandet. Liberalismen tycks annars sträva efter att kanalisera sociala spänningar i termer av produktiv konkurrens; kampen om det bästa argumentet i offentlighet och riksdag står i analog relation till kampen om det lägsta priset på marknaden. Harmonin mellan de suveräna individer som tänks utgöra den liberala ordningens grundval förmodas i det senare fallet säkerställas genom prismekanismen (den omtalade "osynliga handen") och det förra fallet genom - för att använda Zarembas ord - ett ständigt pågående "rationellt samtal: granskning, analys, bevisning, och motbevisning". Dessa termer för grundval och samvaro tycks inte erbjuda något utrymme för strukturell motsättning. Samtidigt påbjuder dock en individualistisk utgångspunkt något sorts värn om den individuella suveräniteten. Konflikter som inte helt lätt låter sig inordnas i en konkurrens-modell kan därmed inte annat än artikuleras i termer av en kränkning av en sådan individuell suveränitet.

Ett besvärande kryphål för den drivne liberalen, som värnar det "möte" där "ord står mot ord", pratmakare mot pratmakare, som ständigt bordlägger den praktik vars objekt utgör mötets och samtalets själva premisser. Att skrida till handling blir närmast synonymt med att vara en dogmatisk ideolog, för finns det inte alltid något mer att tilläga i diskussionen?

Låt mig bara inleda med att påpeka att jag är LO-medlem och nybliven medlem i vänsterpartiet. Allmänt sett vänder jag mig emot hela idén med en särskild fackförening för särskilt politiskt radikala/medvetna människor. Det kanske inte är vad syndikalismen var i dess barndom, men det är vad den är idag.

Med detta sagt vill jag dock ändå instämma med Petter att Ung Vänsters utspel var formulerat i dryga ordalag. I någon mån kanske detta har att göra med en viss oklarhet över registermetodens karaktär. Ung Vänster liksom Lisa Rasmussen har uppenbarligen uppfattat artiklarna i Arbetaren och ETC om registermetoden så att SAC överlämnar ett register till olika arbetsgivare med namn på (papperslösa) arbetare som är redo att arbeta svart för 75 eller 80 kronor i timmen, och på så sätt alltså underlättar för arbetsgivaren att utnyttja en underbudskonkurrens gentemot de som är lojala mot kollektivavtalets lägsta nivå. Jag är inte helt säker på att det är detta som är tanken. När jag googlar om metoden och kollar i lite egna böcker jag har sedan gammalt så betonas förvisso alltid registermetoden såsom arbetsförmedling, men med tillägget om ett syfte att själva försöka bestämma vems tur det är att få jobb ("först ut, först in"). Det kanske bör betonas att registret, vad jag förstått, i första hand är ett register över arbetsgivare, inte över arbetare. För att ha en vettig diskussion om detta tror jag det vore bra med en klarare redogörelse för hur registret fungerar. Om det är någon som kan tipsa om bra litteratur om detta, så skriv gärna en kommentar nedan. Artikeln i Arbetaren handlade kanske mer om att "peppa" och "entusiasmera" än att redogöra för de kampförutsättningar som gäller på den papperslösa arbetsmarknaden. Det är åtminstone den slutsats jag drar av att Ruben Tastas-Duque på frågan om varför de inte kräver kollektivavtalsenliga löner för papperslösa kan svara "Registret är mycket mera dynamiskt. Höjs inflationen till exempel kan vi kräva högre lön direkt. Registret är aldrig bundet och är mer rakt på sak, vi säljer vår arbetskraft och vi måste sätta ett pris på den" utan att få en följdfråga. Han duckar uppenbarligen för den mest avgörande frågan. Att formulera en principiell kritik av den fredsplikt kollektivavtalet förpliktigar är ju en sak; att underskrida kollektivavtalets lägsta nivå är något annat. Men Bella Frank låter det passera.

Detta leder mig in på min nästa fråga. I de texter jag hittar om registermetoden betonas att man dels söker säkerställa en lägsta lönenivå, dels söker utreda företagens betalningsförmåga. "Priset sätts utifrån vad som anses "sannolikt att få", men får heller inte bli för lågt". I ETC talar man om en lägsta nivå på ca 75 kronor i timmen och i Arbetaren talar man om en lägsta nivå på 80 kronor i timmen (och det är alltså utan semesterersättning, etc., och arbetsgivaren betalar ingen arbetsgivaravgift). Men sedan dessa artiklar publicerades har registret vunnit en seger på Berns (vilken man får gratulera). Man lyfter nu fram Berns som ett lyckat exempel. Men det framgår inte av någon artikel om detta ifall det betyder att man nu satt lönenivån på Berns som den nya lägsta nivån, eller om det bara var så att Berns (i egenskap av ett värdefullt varumärke) hade en särskilt stor betalningsförmåga. Om Berns utgör den nya lägsta nivån är ju diskussionen över. Ingen har haft några invändningar mot registermetoden såvida dess lägsta nivå inte är lägre än kollektivavtalets lägsta nivå.

Om jag för tillfället utgår från att lägsta nivån fortfarande är lägre än Berns så tycker jag frågan om legitimitet är värd att ytterligare belysas. Det är en fråga som rests tidigare i denna debatt: huruvida registret legitimerar de nivåer det lyckas etablera. Skulle man inte kunna säga att arbetsmarknaden utgör en sorts legitimitetsregim som innesluter två olika sorters legitimitet; å ena sidan har vi det ömsesidiga erkännandet av en lägsta nivå bland löntagare (det fackliga löftet), å andra sidan har vi det ömsesidiga erkännandet av en lägsta nivå bland arbetsmarknadens parter, t.ex. kollektivavtal. Dessa två är integrerade på så sätt att för LO är det kollektivavtalet som sätter den nivå som det fackliga löftet gäller. Men de två är för den skull inte omedelbart identiska, vilket i en banal bemärkelse kan exemplifieras genom att det fackliga löftet sätts av själva det fackliga medlemskapet, medan detta medlemskap genom olika avtalsrundor förhåller sig till olika avtal. Jag tycker det kan vara värt att betona att grunden för den fackliga verksamheten just är det fackliga löftet (legitimiteten löntagare emellan för en lägsta lönenivå) och inte nödvändigtvis kollektivavtalet, som Ung Vänster skriver.

Om jag börjar att säga något om legitimiteten löntagare emellan. Inom ramen för LO:s strategi upprätthålls denna legitimitet då den lägsta lönenivån är hög nog att minska efterfrågan på arbetskraft - och alltså leda till ökad arbetslöshet - genom socialförsäkringssystemet, eller närmare bestämt genom arbetslöshetsförsäkringen. Saknas en sådan försäkring utgör i regel företagens betalningsförmåga gränsen för den lägsta nivåns legitimitet inom löntagarkollektivet och därmed den fackliga verksamheten. Det är i regel bara om man kan falla tillbaka på en a-kassa som facket har legitimitet att driva lönekrav som driver företag i konkurs. Detta är det sätt på vilket socialförsäkringssystemet understödjer den solidariska lönepolitiken i den s.k. Rehn-Meidnermodellen, enligt vilken facket alltså inte bara syftar till att förbättra villkoren så långt det är möjligt inom de ramar som företagen erbjuder, utan även att slå ut låglönemarknader helt och hållet.

Om det då är så att den sorts legitimitet som har med löntagarnas ömsesidiga relationer att göra inte ges i en omedelbar mening av ett gemensamt klassintresse, utan är institutionellt instiftat, hur ska man då bedöma de papperslösas kampvillkor och utsikterna att med hjälp av ett register på sikt nå upp till en lägsta nivå som är i nivå med kollektivavtalets lägsta nivå. Kanske är det så att delar av denna arbetsmarknad inte skulle överleva alls med kollektivavtalsenliga lönenivåer. Kanske är det inte värt att betala någon för att gå omkring på drottninggatan med en reklamskylt för en restaurang om denna betalning är kollektivavtalsenlig. Det vore sannerligen en bedrift att lyckas värva de människor som nu har sådana sorters jobb till ett register ifall konsekvensen av detta är att de blir arbetslösa utan ersättning. De jobb som det oftast talas om i samband med registermetoden är dock jobb inom bygg, städ och restaurang. Dessa sorters jobb skulle inte försvinna, men de skulle troligtvis bli betydligt färre. Jämfört med en situation med en mer konsekvent genomförd solidarisk lönepolitik har vi idag troligtvis en oproportionerligt stor restaurangmarknad. Om det är så att storleken av restaurangmarknaden har att göra med avkastningen på det kapital som investeras där, så skulle det troligtvis vara mer lönsamt för en del restaurangägare att lägga ner och investera sina pengar på annat håll om deras profitkvot sänktes genom en registermetod. Det är dessa förhållanden som får mig att tvivla på utsikten att registermetoden skulle kunna höja den lägsta lönenivån för papperslösa till kollektivavtalets lägsta nivå såvida den inte innesluter någon form av arbetslöshetsförsäkring.

Det är på sätt och vis förvånande att någon som Rikard Warlenius, som i regel är läsvärd och skriver nyanserat om arbetsmarknadens kampförutsättningar, i en ledare i förra numret av Arbetaren för en argumentation som tycks implicera att en institution som a-kassan borde kunna kompenseras med ren kampvilja, och därmed tycks inta en klassisk voluntaristisk position. För SAC har ju själva bytt hållning i frågan om a-kassa, från att tidigare ha avvisat administration av arbetslöshetsförsäkring som "välgörenhet" till erkännandet av dess strategiska betydelse, formulerat inte minst i förra höstens mobilisering mot försämringar av den.

Men, detta utgör nu endast registermetodens gräns. Grejen är ju att det uppenbarligen, trots allt, finns en legitimitet bland åtminstone delar av de papperslösa för en höjd lägsta lönenivå. Oavsett om denna legitimitet stiger ur någon sorts "socialistisk heder" (att man personligen är redo att uthärda sämre levnadsförhållanden i arbetslöshet om det innebär att löntagarkollektivet i dess helhet får det bättre på arbetsgivarens bekostnad) eller om den stiger ur eventuella övervinster på de papperslösas del av marknaden (dvs. att arbetsmarknaden inte är i "jämvikt" i meningen att papperslösa kan pressa tillbaka vinstnivåerna en bra bit innan det blir lönsamt för deras arbetsgivare att börja investera sina pengar på annat håll; att man kan pressa upp lönerna utan att riskera arbetslöshet) så vore det en sorts slöseri på legitimitet att inte mobilisera kring en sådan reellt existerande legitimitet.

Detta för mig över till den andra sortens legitimitet, den mellan arbetsmarknadens parter, och frågan om registermetoden legitimerar sina lägsta nivåer även i denna mening. Om registret fungerar som en arbetsförmedling, dvs. om, som Ruben Tastas-Duque skriver, "tanken är att en arbetsgivare ska gå till facket och där köpa arbetskraft" så utgör det väl på sätt och vis en gemensam institution. Om det är så att man verkligen lyckas etablera registret med sådan kraft att det verkligen är dit arbetsgivarna går och där accepterar de givna lönenivåerna, så är det ju en institution som är erkänd och därmed bärare av någon sorts legitimitet. Men såvida LO själv inte erkänner denna institution så är det ju inte fråga om någon allmän legitimitet. Arbetsgivarna har inget allmänt klartecken att anställa under kollektivavtalets nivå, eftersom LO inte erkänner ett sådant förfarande. Jag tror dock att ett sådant icke-erkännande (vilket inte nödvändigtvis är detsamma som ett fördömande) är en tillfällig möjlighet att samexistera. I denna mening kan ömsesidigt uteslutande strategier bli tillfälligt kompletterande. (En tillfällighet som dock kommer ställas på sin spets den dag då något LO-förbund beslutar sig för att sätta en registertillvänd arbetsplats i blockad).

Även om jag kanske just i detta inte är helt enig med David så håller jag med honom när han påpekar att en mer långsiktigt hållbar strategi måste innebära att de papperslösa "på något sätt erbjuds en trygghet som gör att de får råd att säga nej till skambud". Jag antar att det i sista hand måste innebära en strävan att arrangerar om arbetsgivaravgiften från att betalas till staten till att betalas till facket, så att a-kassan (liksom sjukförsäkringen, etc.) fullt ut kan knytas till det fackliga medlemskapet och göras oberoende av pappersstatus. Detta är dock något som reser en rad andra problem. Men mer om detta vid något senare tillfälle.

Som jag ser det finns det två sätt att läsa dessa uppgifter.

Å ena sidan har vi perspektivet med motsatta intressen mellan anonyma ägare och den stora mängden anställda. Ägarna vill, naturligtvis, i första hand ha hög avkastning på sina pengar. Om företagen på sikt börjar gå sämre är det bara att placera om sina investeringar. Den stora mängden anställda är lite mer rädda om sina anställningar och vill förmodligen också se en kontinuerlig teknisk produktivitetsutveckling som banar vägen för kortare arbetstid och/eller högre lön. Detta tangerar på sätt och vis frågan om de verkställande direktörernas skenande löneökningar, som LO nyligen rapporterade om. De verkställande direktörernas intressen är inte på ett omedelbart sätt uppknutna kring ett socialförsäkringssystem, och därmed inte till någon form av nationell ekonomi. De finns ingen anledning för dem att stå tillbaka i sina löneanspråk för att det skulle gynna svensk industris konkurrenskraft. Men därmed underminerar de också övriga anställdas möjlighet att göra en sådan form av "produktivitetsdeal". Om LO försöker lämna en del av "löneutrymmet" för konkurrenskraftens skull, så nyttjas det istället av direktörer och högre tjänstemän som inte känner samma ansvar för denna konkurrenskraft. Denna intressemotsättning pekar alltså mot vissa dysfunktionella inslag i det sätt varpå ägande och företagsledning är institutionaliserade idag.

Jag tror det ligger en hel del i detta perspektiv. Men det uttömmer inte frågan om de avtagande nyinvesteringarna. För om aktieägare vill ha hög avkastning på sina investeringar, så vill de ju också helst ha hög avkastning på denna avkastning. Så varför då inte behålla den i företagen och investera i mer omfattande projekt, som småspararnas Gunnar Ek rekommenderar? Jag skulle här vilja föreslå att problemet med nyinvesteringar har att göra med investeringens omslagshastighet, dvs. hur snabbt man får tillbaka den tillsammans med en vinst.

Innan jag går in på detta närmare så skulle jag bara vilja adressera frågan om vad som händer med ovan nämnda aktieutdelningar. Kanske är det så att det mesta investeras på annat håll, i andra företag. Och riskkapital investeras väl ofta i projekt som rör teknisk innovation, så att vi ändå har en sådan utveckling inom ramen för samhällsekonomin i dess helhet, även om det inte är en verksamhet som bedrivs i särskilt stor utsträckning inom de större företagen? Men om jag förstått saken rätt så karakteriseras ju riskkapital av att det investeras i prekära men lovande projekt som drivs med riskkapital fram till att det finns en affärsidé som är så pass utvecklad att de kan säljas vidare till större företag (för det måste väl vara fråga om större företag om de ska ha de resurser som krävs för att köpa ut riskkapitalet). I så fall är det ju fråga om en sorts "outsourcad" teknisk innovationsverksamhet, och i så fall skulle det slå igenom i de uppgifter Dagens arbete rapporterar.

Eller så investeras det bara i "vanliga" mindre företag, så att vi har en sorts decentrering av kapitalet. Om så var fallet skulle vi alltså inte endast se en uppsjö småföretag vid sidan av de stora, (om man t.ex. tar alla dessa städföretag med egenföretagare som anlitas för hushållsnära tjänster kan de uppenbarligen inte absorbera särskilt mycket kapital, det finns bara en viss mängd städutrustning att investera i), utan en utjämning av kapitalet mellan företag. Om någon känner till uppgifter på att vi verkligen ser en sådan utveckling skulle jag vara intresserad av att ta del av dem.

Vad det däremot skrivits en del om i tidningarna är en tilltagande lyxkonsumtion. I DN skrev man t.ex. häromdagen att "Connoisseur följer de förmögnas konsumtionsvanor noga. Och just nu pekar alla kurvor spikrakt upp. Dyra bilar, klockor och resor säljer allt bättre." Och i Fokus konstateras det att "Sportbilar och lyxbilar hör till de snabbast växande delarna av handeln". Och förra året kunde man i en artikel i SvD läsa att: "Vi [sic] shoppar inte bara mer, utan också dyrare. Intresset för lyx har ökat markant den senaste tiden. Försäljningen av Ferraribilar tredubblades exempelvis förra året [2005]. På Bukowskis klubbades konst och antikviteter för 327 miljoner kronor, vilket gjorde 2005 till bästa auktionsåret i modern tid."

Men för att återgå till min tes om omslagshastighet: Om en investering återvänder med en vinst på kort tid kan den investeras igen och på så sätt ge högre avkastning än en investering som återvänder med en vinst på längre tid. En verksamhet som är långsiktig måste alltså ha en exceptionell hög avkastning om den ska stå sig i konkurrens med en verksamhet som är kortsiktig. Den radikala geografen David Harvey har sammanfattat detta förhållande i begreppet samhälleligt nödvändig omslagshastighet. I boken The Condition of Postmodernity (vars titel alltså är en kritisk parafras på Jean-François Lyotards La Condition postmoderne) driver han tesen att de senaste decenniernas ökade flexibilisering inom produktionen och på arbetsmarknaden är en effekt av kapitalets ansats att höja omslagshastigheten för att hantera det fall i profitkvoterna som började göra sig gällande på 70-talet. Om man tittar på den kurva Dagens arbete fått från Lennart Berg om nyinvesteringarnas del av BNP så känns inte Harveys tes helt orimlig; brantast sluttar den på 70-talet.

Om det alltså finns en ovilja att investera i allt för långsiktiga projekt är frågan vad företagen ska göra med sina vinster. Dagens arbete pekar på risken att bli offer för Hedgefonder eller andra sorters äventyrare om man sitter med för stora kassor. Man skulle också kunna nämna att ju större dessa kassor är, desto mindre blir profiten såsom kvot i förhållande till företagets samlade kapital. Lyckas man inte investera vinsterna på ett sätt som innebär en konkurrenskraftig avkastning är det bäst att göra sig av med dem, dvs. att dela ut dem till aktieägarna. Det finns här ett problem med vad man skulle kunna kalla överackumulation.

Om man inte uppmärksammar båda dessa perspektiv (å ena sidan motsatta intressen mellan skilda grupper inom ekonomin och å andra sidan vad man skulle kunna kalla ekonomins motsättning till sig själv), riskerar man att hamna i en position där man börjar romantisera familjeföretaget, eller börjar överdriva distinktionen mellan industrikapitalist och finanskapitalist (att bestämningar som tillhör kapitalförhållandet självt prediceras uteslutande om finanskapitalisten). Vad jag tycker vi ser nu är istället tendenser till att förutsättningarna för ett produktivitetsutvecklingsorienterat samförståndsarrangemang håller på att ebba ut. Något som på sikt skulle kunna komma att rita om den politiska kartan fullständigt.